Divamy

Jag har aldrig varit så rädd för en hund som jag var idag när jag skulle hem från T.  Min bil har pajat så jag måste promenera när jag ska nånstans. Men snart ska pappa fixa den. Jag tycker inte alls om att gå själv när det har blivit mörkt. Men de fick jag göra idag. Eller snarare bara till min moster, därifrån och ända hem hade jag en hund som gick baki mig. Ibland framför mig, ibland runt mig hela vägen hem. Jag säger då att jag har aldrig varit så rädd. Men jag pratade med A därifrån också. Och jag lyckades då skrämma A lite också efter vägen. Jag trode att hunden hade lämnat mig och gått sin väg. Men så fel jag hade när den hoppade upp från diket, jag kan då lova att jag skrek. Ni kan ju gissa vad A sa och tänkte.

Det var en nära döden upplevelse men jag har haft en till idag.

Det var när jag fick hålla en av A`s ormar. (Jag håller på och träna så att jag vågar vara lite mer med dom) Jag tyckte att den inte riktigt ville vara med mig. For verkligen omkring bland mina händer och helt plötsligt högg den tag i E´s tumme. Det var inte bara E som vart rädd utan jag också. (E är van vid ormar, har själv. Han var bara inte bered på att ormen skulle bita honom.) Hade lust att kasta den på golvet och springa. Men det kunde jag ju inte göra för A hade blivit jätte arg på mig. Men jag gav då fort över den till A.

Men jag har då fått känna att jag lever idag.
Ska sova nu.
Godnatt