Divamy

Det känns som att det nästan bara är barn som jag går och tänker på, jag håller på att bli tokig.
Men samtidigt finns det så mycket mer som jag tänker på.

Ibland undrar jag om det verkligen är så hemskt att umgås med mig som det verkar. Det spelar ju tydligen ingen roll hur mycket jag än har kommenterat om att du ska vara med mig och att du aldrig är det. Men det har inte blivit någon förbättring. Jaja, nån gång kanske.
En annan sak är att varför hoppa på mig när inte jag har gjort nå? Får väl ta det själv med personen det gäller. Men det är ju brar vad jag tycker.

Men men nu sitter jag här själv iaf.

Jag tycker inte alls om att vara själv för då sitter man bara och funderar på allt som har hänt och vad man känner. Och alltid känns det inte som en bra grejj. Men skulle någon fråga hur jag mår skulle jag nog bara säga att allt är bra. Det är väl lättast så. För hur ska jag förklara för någon nått som jag själv inte kan förstå.
som jag skrev i mitt först inlägg:
Jag är en tjej som igentligen har ett bra liv som klagar på småsaker.
Det känns som att det här handlar precis om det, bara småsaker. Men ändå när man är själv så känns det så mycket större. Så då är frågan vad ska jag göra?

Det här inlägget skulle inte alls vara negativt men det är precis vad det vart.